“Will you still need me, will you still feed me, When I’m sixty-four?” The Beatles ställde frågan 1967 när Paul McCartneys pappa pensionerades som 64-åring. När det gäller FN är det många som ställer sig frågor som dessa. Det är berättigat. Behöver vi verkligen FN? Ska vi verkligen betala dessa enorma summor? Ska vi…?
Idag, för 64 år sedan, bildades de Förenta Nationerna som en del i den reaktion mot världen som den då såg ut. Man lämnade bakom sig det värsta kriget i mänsklighetens historia och såg framför sig något annat. Något bättre.
Få kan ifrågasätta FN som idé. Frågan är dock hur långt vi egentligen har kommit och hur väl FN kan svara mot våra högt ställda förväntningar. Gamla konflikter har ersatts av nya, människor runt om i världen lever fortfarande utan grundläggande fri- och rättigheter och mäns och kvinnors livsvillkor ser helt annorlunda ut. Drömmen om en bättre värld lever än men målet ligger fortfarande långt borta.
Är det rentav så att den stora bredden inom FN, tanken om att alla länder – oavsett styrelseskick eller konkret vilja att respektera de mänskliga rättigheterna – måste ingå i gemenskapen inte bara är en styrka? Kan storleken även vara en svaghet som skapar en tandlös gigant utan förmåga att ställa de krav som faktiskt gör skillnad? Det är viktigt att komma ihåg att de mänskliga rättigheterna så som de finns nedskriva i bland annat FN-konventionen inte är minsta gemensamma nämnare för världssamfundets samvete utan resultat av politiska kompromisser – inte minst av en maktkamp i det kalla krigets skugga, vilket jag skriver i min bok Om mänskliga rättigheter.
Efter att ha utsetts till FN-delegat och lärt känna organisationen från insidan menar jag att vi behöver FN och att organisationen – trots sin ibland påfallande otymplighet – faktiskt skapat bättre villkor för många människor världen över. Närvaron av den enande kraft som organisationen inneburit under de senaste årtiondena har sannolikt skapat en värld som trots allt är fredligare än den annars hade varit. Men det ligger något i det Eleanor Roosevelt en gång sade: “Ibland undrar jag om vår politik någonsin kommer att mogna till den grad att vi säger bestämda saker som betyder något eller om vi alltid kommer att tala i allmänna termer som alla kan hålla med om men som betyder väldigt lite.”
FN kan bli bättre, vassare och våga lite mer. För att nå dit måste vi kanske vara mer bestämda, våga ta svåra debatter och ställa större krav på medlemsländerna. Gemenskap, enighet och breda överenskommelser är bra men vi får aldrig glömma det viktigaste av allt – att fylla politiken med innehåll och gå från ord till handling. Vi måste fortsätta lägga fram konstruktiva reforminitiativ för att skapa den inre förändringen i FN som gör skillnad och gör världen till en bättre plats för människor att leva i.
Mats Sander (M)
Riksdagsledamot för Skåne västra
FN-delegat