En månad senare – Libyen blöder fortfarande

Idag 23 mars noterar jag att det har gått en månad sedan jag skrev om Khaddafi och hur han klamrar sig fast vid makten och samtidigt sprider blodig skräck när han slaktar sina landsmän. Från dörr till dörr, från rum till rum, i varenda garderob…

Många liv har han hunnit släcka innan världssamfundet kunnat samla sig och antagit en resolution som gör det möjligt att ingripa utan att begå våld på internationell lag. Frustrationen har varit stor hos många och anklagelser om att stå vid sidan och bara titta på har haglat som artillerield. Oavsett vad vi tycker så fungerar världen inte som Sverige, det är inte svenska förhållanden och förutsättningar som utgör grunden i förhandlingar som leder fram till säkerhetsrådets beslut.
FN-resolutionen är stödd av Arabförbundet och Nato har just uppgett att man är överens om hur man ska dela ledarskapet i insatsen. Eller rättare sagt, Sarkozy tillåts behålla ansiktet trots nederlag och medlemsländerna ska formellt processa beslutet under dagen.

Oavsett vilken metod som används för att störta Khaddafi innebär dessa beslut att tiden för hans styre kortas betydligt. Kanske ser vi snart bara röken av honom när han lämnar sitt land för att söka skydd hos någon annan av världens skurkar som utnyttjar och plågar sitt land och folk för egna högst personliga intressen.
SVD DN HD HD2 SVD2 DN2

Tags: , , , , ,

One Response to “En månad senare – Libyen blöder fortfarande”

  1. Johan H skriver:

    Anklagelser om att stå vid sidan av och bara titta på har framförallt kommit från vänstern och från andra muslimska stater. Vad händer när Väst (inte Ryssland och Kina) hörsammar kraven ? Jo, delar av vänstern kritiserar naturligtvis åter Väst för att bomba civila och Arabförbundet har mage att halvt om halvt ta avstånd från det man nyss krävde.

    Så vad ska göras när det visar sig, för det kommer det att göra, att Khadaffi inte alls tänker fly landet bara för att några stridsvagnar har bombats i bitar? Och vad kommer vänstern och Arabförbundet att kräva då, bara för att ta avstånd från senare?

    Och vilka är alternativet till Khadaffi ? Och varför var inte Darfur lika viktigt ? Där mördades ju 300.000 ? Och hur många länder kan vi involvera oss i militärt samtidigt? Och hur prioritera mellan ”kandidaterna”? Och var går gränsen för vårt ansvar ?