Revolutionär lycka, eufori i det fria Egypten, rapporteras det från upprorets kokande Kairo. Ingen tvekan om att president Mubarak nu tvingats bort. Han ställer inte upp till omval i september. Om åtta månader. Man kan undra hur hans rådgivare tänker eller inte. Är de så rädda att de inte vågar delge honom den råa fakta som människorna på gatorna meddelar. Frågan är vad som nu väntar dem i det verkliga Egypten när närstridsvagnarna pryds med blommor och apelsiner den ena dagen för att kanske mötas med kallt stål den andra. Militären har klart uttalat att de ska skydda infrastruktur och befolkning, vilket är bra. Men vad händer nu? Inatt? Imorgon?

Vilken struktur finns för att ta över styret av Egypten? Var tar det hela vägen? Var polisens totala frånvaro en del i strategin? Eller var de helt enkelt rädda? Har oppositionspartierna kraft att ta över, har de struktur nog? Kan de enas? De enda som är formerade, beredda och har struktur att ta över är väl egentligen det Muslimska Brödraskapet med stöd av Iran. Risken är uppenbar att det i sådant läge uppstår en situation liknande den i Iran. Fundamental islamism. Ett Iran som dessutom sänt flottstyrkor med destination Medelhavet. Var kommer de användas? Och hur? Vilka signaler kommer Irans ledning sända med sin militära närvaro? Situationen just nu innebär en lång rad frågetecken.

Ska Egypten bli en demokrati måste det finnas en ledare, en ledning, som snabbt kan ta över. En ledning som accepteras, en ledning som kan utlysa val, val som genomförs korrekt och att vinnarna tillåts ta över. Risken är uppenbar att egyptierna annars kommer finna sig ha lämnat askan för att omedelbart hamna mitt i elden, fastkloade igen, med andra klor, fast blodigare.

I Egypten tror jag att de Möjliga vägarna kan stavas med tre M. Mubarak, Muslimska brödraskapet eller Militären. Jag hoppas Militären kan behålla så pass mycket lugn att Mubarak kan lämna över till dem så snart som möjligt för att demokratiska krafter ska kunna kan organisera sig för fria val. Militär kan tyckas vara en dålig lösning. Jovisst är det så. Men alternativen är sämre, mycket sämre…
Iranstödda, islamistiska shariaälskare ser nu stora möjligheter till att ta över Egypten. De som tidigare var inlåsta i Gaza är nu i Egypten i full färd med förberedelser att ta över.

Det tunisiska startskottet har brett ut sig över mellanöstern. Förutom oron i Egypten rapporteras protester från Jemen, Marocko, Syrien, Algeriet, Jordanien. Inte så mycket via svensk media men BBC, CNN  och Al-Jazeera har bättre koll på läget.

Jordaniens kung är offensiv, upplöser regeringen och tillsätter en ny premiärminister som ska göra ”riktiga” politiska reformer genom att sänka matpriserna och minska arbetslösheten. Han uppfyller de protesterande jordaniernas krav genom att byta premiärminister. Frågan är varför jordanierna inte ser kopplingen till kungens totalitära styre. Det är ju en chimär, han kan tillsätta och avsätta vem han vill, närsomhelst. När det går upp för dem kanske de inser vem de ska ersätta. Skulle de sedan lyckas avsätta honom står en islamistisk opposition bredd att ta över. Pest eller kolera?

Den tekniska utvecklingen med bland annat Internet i mobiltelefoner i kombination med sociala medier och gemensamt nationsgränsöverskridande språk gör att diktatoriska regimer i arabvärlden ligger klart på efterkälken. Nyhetsrapporteringen och enskilda personers direktsända skildringar sprids med farten av en ökenstorm trots försöken att stänga ner kommunikationsvägarna. Det stärker frihetsviljan och kampen till förändring, demokrati, yttrandefrihet, respekt för de mänskliga rättigheterna och frid värdig en oas.

HD  HD2  HD3  DN  DN2  DN3  SVD