SR DN SVD HD SDS AB EXP

Överstelöjtnanten och Gripenpiloten Stefan Wilson, är iförd civila sommarkläder, shorts och sandaler, när han berättar till ett bildspel om insatsen. Från start till slut. Han är nyss hemkommen från insatsen och gör en fantastisk bra presentation inför ett stort antal intresserade sammanpressade i ett tält utsmyckat med budskap och loggor från Fjärde storstadsregionen som används till ”Efterfrågat” på kvällarna efter partiledartalet i Almedalen. Stefan Wilson är pedagogisk, öppen och tydlig. Med en avslutande känslomässig film från kriget sätter han fingret på varför vi ska agera militärt även utanför Sveriges gränser. För det vi tror på; fred, demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, en trygg vardag, välfärd och så mycket mer vi tar för givet här hemma.

Allt beröm till Stefan Wilson och hans personal som gjort ett storartat jobb. Men inramningen känns fel. Inte en svensk flagga, inte en enda pryl från Försvarsmakten, ingen information, inte något. Men SAAB hade ställt upp en civil version av en flygsimulator där flygplanet kunde provköras.

Varför tar inte Försvarsmakten tillfället i akt och gör eventet till sitt? Med stortrumman kunde marknadsföring skett. Nu är det SAAB som agerar. Syftet är gott, jag förstår både varför och hur det blev så här eftersom jag personligen har varit med om det så många gånger. Men… Försvarsmaktens HMS Carlskrona ligger förtöjd på i Visby hamn. I och för sig på ”fel” sida av hamnen sett ur ett publikt perspektiv, men kanske skulle presentationen ägt rum där? Först där med efterföljande presskonferens och sedan i ett större sammanhang? Klart att Stefan Wilson skulle haft flygoverall på sig, med flyghjälmen i hand, presenterats av en uniformerad general, kanske Flygvapeninspektör Anders Silwer? Är det en uniformsrädsla som finns kvar i det offentliga Sverige? Det här var en bra programpunkt – men den kunde blivit så mycket bättre.

Min personliga almedalsplanering har pågått lång tid . Jag funderade igenom min politiska roll och valde intressanta seminarier och mål efter det. Det innebär inte att jag hade en fulltecknad kalender med måsten även om den är full av möjligheter och jag under tidens gång prioriterar vad jag ska göra. Ett två-timmars lunchseminarium om det civila samhället var i verkligheten enbart lunch. Jag som var där för att söka information och lära mer pratade med två kvinnor samtidigt som jag åt, för att lämna efter 20 minuter till nästa event som var antecknat i kalendern. Samtidigt har jag stannat på långa eftermingel då jag funnit det värdefullt och hoppat över flera intressanta saker. Inte minst är just det oplanerade mötet med någon man känner ofta värdefullt.

Fler och fler event pågår parallellt och det är fler människor här än någonsin tidigare. Jag noterar att riksdagskollegor är här i mindre omfattning nu än förr. För ett antal år sedan var det många som var på plats hela veckan. Nu väljer flera att inte komma hit alls. Många är på plats de dagar de har ett engagemang i en paneldebatt, seminarier eller något liknande, sedan reser de hem. Intresset hos fler att söka möten och ny kunskap minskar alltså och kan fås på andra håll, eller så är man  mindre intresserad av det. Eftersom det totala antalet personer är fler innebär det att fler företag, organisationer, journalister och lobbyister är plats och kanske sänder de fler medarbetare nu än tidigare. Kanske använder de Almedalsveckan till en dold personalfest?

Öresundshuset gör succé andra året också. Besöksmässigt bra. Intressanta seminarier. Kanske skulle rubrikerna vara av annan karaktär som inte är så skåniga, regionala. Funderar på hur många icke-skåningar på nationell beslutsnivå som nås, egentligen. Kanske skulle fler aktiva ur Öresundskomiteen bjudas in för att vara aktiva under veckan. Som exempel kan sägas att kulturfrågorna inte har lyfts över huvud taget. Kanske kan en diskussion om att utveckla perspektiven vara aktuellt inför de kommande åren? För att vara på plats i Almedalen är viktigt, särskilt för Skåne och Öresundsregionen.

 För min del väntar veckans sista mingel i Öresundshuset, sedan Juholts tal, sedan… får vi se, jag känner mig lite trött och sliten och ser fram emot att resa hem imorgon.

Detta inlägg har insänts till och refuserats av Helsingborgs Dagblad.
Riksdagen har med bred majoritet beslutat sända militär trupp utomlands, igen. Sju partier av riksdagens åtta är eniga, även om några enskilda verkar menar något annat. Sverige har en lång tradition av att med den yttersta vapenmakt vara del av fredsskapande åtgärder och har ett antal svenska soldater tjänstgörande utomlands varje år. Denna gång är det flygstridskrafter som är aktuella. Uppgiften är att skydda ett lands befolkning från en bärsärkande slaktare och rädda så många människoliv det bara är möjligt.
De som menar att Sverige ska stå utanför FN-insatsen i Libyen är ju faktiskt de-facto Khadaffi-kramare. De romantiska ropen på enbart humanitära insatser kommer från en rosenskimrande bubbla långt borta från verklighetens kranka blekhet. Tänk om alla länder skulle resonera så. Då skulle världssamfundets engagerade ledare betrakta en folkslakt från läktaren, liknande ett gladiatorspel med nästan given utgång. Frågan är bara hur mycket blod som ska spillas utan åtgärd.
Svenskt deltagande sker med kvalificerat stridsflyg som tillhör det bästa i världen i sitt slag. De humanitära insatserna måste till och de kommer att inledas så fort det är möjligt.
Men för att kunna göra humanitära insatser krävs tillräckligt stor säkerhet för de som ska utföra uppgifterna. För att skapa säkerhet krävs ibland militärt våld som nu i Libyen. Sveriges insats behövs och kommer göra skillnad i kampen för att skydda människoliv. Under tiden verkar Khaddafi vilja köra sig och alla inom sin räckvidd död.
HD HD2 HD3 DN DN2 DN3 DN4 SVD SVD2

Många liv har han hunnit släcka innan världssamfundet kunnat samla sig och antagit en resolution som gör det möjligt att ingripa utan att begå våld på internationell lag. Frustrationen har varit stor hos många och anklagelser om att stå vid sidan och bara titta på har haglat som artillerield. Oavsett vad vi tycker så fungerar världen inte som Sverige, det är inte svenska förhållanden och förutsättningar som utgör grunden i förhandlingar som leder fram till säkerhetsrådets beslut.
FN-resolutionen är stödd av Arabförbundet och Nato har just uppgett att man är överens om hur man ska dela ledarskapet i insatsen. Eller rättare sagt, Sarkozy tillåts behålla ansiktet trots nederlag och medlemsländerna ska formellt processa beslutet under dagen.

Oavsett vilken metod som används för att störta Khaddafi innebär dessa beslut att tiden för hans styre kortas betydligt. Kanske ser vi snart bara röken av honom när han lämnar sitt land för att söka skydd hos någon annan av världens skurkar som utnyttjar och plågar sitt land och folk för egna högst personliga intressen.
SVD DN HD HD2 SVD2 DN2

Diktaturerna i området noterar mycket noga omvärldens reaktioner på det som händer. Från enskilda länders uttalanden till vad Afrikanska Unionen, Arabförbundet, EU och FN använder för vokabulär. Här kan tyckas att Sveriges uttalanden är något oförberedda och vaga vilket förvånar. Likaså den stora tröghet som UD agerar med när det gäller att få ut svenskar från Libyen. FN fårvånar också med snabbhet och tydlighet.

EuroMed-samarbetet omfattar EU medlemsländer och de länder runt Medelhavet som inte ingår i EU. Det äger rum på två nivåer. Dels är det den arena där utrikesministrarna möts i det som heter Union för Medelhavet, dels en parlamentarisk dimension där parlamentariker från partnerländerna möts i en parlamentarisk församling – EMPA.
Alla länder har beretts möjlighet att delta men alla gör det inte. Libyen har en observatörsplats men jag har aldrig sett någon därifrån på något möte under fyra år som ordförande i Riksdagens delegation till detta samarbete. Inte heller har Mauretanien visat något intresse. Egypten ar alltid välrepresenterat, i de allra flesta fall också Marocko, Algeriet, Tunisien, Israel, Palestinska myndigheten, Libanon, Syrien, och Jordanien.
Möjligheterna att agera inom dessa ramar just nu torde vara ytterst begränsade eftersom det bygger på att det finns en fungerande struktur på både regerings- och parlamentarisk nivå.

Mellanösterns och Nordafrikas diktatorer följer omvärldens reaktioner och har detta med i minnet när de själva agerar. Nu och framöver. Det är en mycket intressant tid att följa denna omvälvning i södra grannskapsområdet till EU. Utvecklingspotentialen för dessa länder är enorm om demokratin får riktigt fäste och kan verka fullt ut. Jag är bestört över hur blodig vägen dit är.
HD  HD2  HD3  HD4  HD5  HD6  HD7  HD8  DN
SvD DN SvD2  Ab 1  2  3  4  5  6  7  Aljazeera  CNN  Expr 1  2  3  DN 1  2  3  4  5  SR 1  2  3  4  5  SVT 1  2  3  4  5  6  7  Nyhetskan 1  2  3  SvD 1  2  3  4  5  6  7  GP 1  2  3  4  5